En frustrerad supporter uttrycker känslorna efter gårdagens bittra förlust. Nedanstående text är skriven av Seroj Ghazarian och beskriver hans personliga åsikter i egenskap av supporter.
Redogörelsen är inte ett uttalande från Supporterklubben Getingarna som förening.
Ett, två, tre, fyra ,,,,.! Så många timmar har gått sedan förlustmatchen mot BP….
Det är inte första gången jag känner denna förlustens tunga börda då jag lämnat Vallen. Det har hänt fler gånger i år. Alldeles för många gånger kan jag tycka!
Besvikelsen har varit stort och varje gång har jag sagt till mig själv att detta var något tillfälligt, att det går över och att vi ska ta “dom” nästa gång. Kanske lite av ett självbedrägeri kan man tycka, men ack så verkningsfullt!
Idag däremot känner jag nog ingen besvikelse.
Jag är mest arg, om man nu ska nyansera sin känsla i känslornas spektra.
Arg eftersom ingenting tycks fungera längre.
Vi gör inga mål framåt och släpper in för många mål bakåt.
Vi uppträder ibland som sexåringar: Alla på samma fläck eller ingen alls där det behövs! Rena Getingboet skulle man något vitsigt kalla det men det skänker ändå ingen lindring. Tyvärr!!
Spelet saknar organisation, spelare som tidigare var jättar på plan agerar nu utan självförtroende. Ingen vill ta initiativ, precis som om man är rädd för att misslyckas långt innan man ens har försökt. Alla vill bli av med bollen så fort det går, och om man nu allt till trots får och har bollen blir man låst , stannar av och väntar så länge med passningen så att motståndarna hinner att täppa till eventuella försvarsmaskar.
Häcken var känd för sin Samba-fotboll. Häcken av idag spelar tyvärr varken samba- eller ens Hambo-fotboll! Det som finns kvar av spelet kan man närmast kalla för “fredlig samexistens”: Vi har ingen avsikt att anfalla och göra mål och så hoppas vi att även motståndarna fattar detta och gör detsamma!
Var är kämpaglöden? I vilken boning finns spelglädjen idag?
En sak är vi däremot himla bra på: Inget motståndarlag vet någonsin vilka spelare vi kommer att ställa upp med!
“Dagsformen avgör” sägs det, och det sägs alltför ofta! Resultatet har blivit att vi har ett lag som gång till gång ser annorlunda ut, utan någon möjlighet för att kunna bli samspelta.
Kontinuitet är ett ord som annars har gått inflation i, men hos oss verkar det mest vara ett totalt okänt begrepp! Man kan göra mycket med ett lag. Förutom att experimentera sönder det!
Jag vägrar att tro att ALLA våra spelare har plötsligt hamnat i en kollektiv svacka. Vägrar att tro att så många individuellt duktiga spelare ska prestera så litet när de sätts ihop till ett lag. Men när detta sker och det verkar vara en följetong likt pärlorna i den heliga mannens radband så kan jag inte längre skylla på en svacka, en dålig dag eller något annat som har med spelarna att göra.
Detta är en ledningsfråga och inget annat.
Fotboll spelas i lag. Konsten är att sätta ihop individerna till en fungerande helhet. En helhet som är större än summan av delarna. Det är tränarens uppgift att organisera, ge mod, skapa självförtroende och förse spelarna med kompass och karta. Och ingenting av detta fungerar om det inte finns ett ömsesidigt förtroende mellan tränaren å ena sidan och spelarna å andra sidan.
Jag är arg, men ännu inte förbannad! Vanan trogen kommer jag att stå i sektion G och heja fram laget i nästa match. Vad ska man göra när man älskar sitt lag och lever med dom i framgång och frånvaron av det? Men till och med kärleken har sina begränsningar om den är en obesvarad sådan!
* En kvällstidning myntade för ett tag sedan begreppet “Råsundafettot” och syftade med detta på de “supportrar” som hånar det egna lagets spelare istället för att mana fram dom. Det är med risken att (miss)uppfattas som någon slags “Rambergsfetto” som jag skrev ovanstående rader. Inte för att håna, utan för att förklara och förstå, förstå och förklara.
Seroj (Homer) Ghazarian