2007 var året då BK Häcken skulle köra över allt och alla med en trupp som hör hemma i Allsvenskan. Det var aldrig i närheten av att hända, men en allsvensk plats var länge inom räckhåll. Jag kan med lite distans till förra säsongen påstå att jag är glad att vi inte tog oss upp till landets högsta serie. Visserligen vill jag, precis som alla andra, vara med och fightas med “de stora lagen”. Å andra sidan var inte spelarna förtjänta av en allsvensk plats och det kunde mycket väl ha inneburit en ny säsong i Superettan år 2009. När jag ser tillbaka på säsongen har jag svårt att förstå att vi var så nära, det kändes aldrig som om allt klickade. En anledning tror jag var det dåliga motståndet. Gamla allsvenskar som Örgryte, Öster och Landskrona var anonyma. Bara Norrköping gjorde det bra, och de var vi aldrig i närheten av. Det som skiljer oss från de numera allsvenska föreningarna Ljungskile och Sundsvall är framförallt en sak; Inställning. De var beredda att slita och kämpa för varje minut som går. Se på en kille som Andreas Kristoffersson som gjorde massa mål för Ljungskile med ett skadat knä. Mot Häcken gjorde han 1-0 på en vattensjuk plan. Sedan tvingades han utgå med sina smärtor och kommenterade händelsen såhär: “Det var ingen smäll utan det bara knakade till och det gick inte att fortsätta, men förhoppningsvis kan jag spela redan nästa söndag.”
Värt att minnas är också den snopna hemmaförlusten mot Sundsvall. Efter att ha varit det dominerande laget matchen igenom sticker Sundsvall upp med bara fem minuter kvar och kvitterar. Ytterligare några minuter senare gör de 2-1 med bara sekunder kvar och kammar hem tre poäng. Jag minns min besvikelse väl. Sundsvall spelade långt matchen igenom och var ganska uddlösa medan Häcken förde spelet. Men vad spelar det för roll när de inte tar den där tuffa löpningen hem, när de inte trycker till i närkamperna?
I år vill jag se ett starkare och kämpande Häcken. Ett lag som förstår att alla individer måste ta sitt ansvar för att nå sitt mål. Oavsett om det är en hemmamatch mot Bunkeflo eller en bortamatch mot Spartak Moskva inför 15'000 hysteriska fans. Jag är övertygad om att Häcken har de tekniska kvaliteer som behövs för att nå Allsvenskan. Men är de mentalt starka? Det tror jag också, men det är upp till dem att bevisa!
Det är svårt att bilda sig en uppfattning om laget i dagsläget, det är trots allt ganska tyst om de gulsvarta. Trots det har jag fått mig en liten känsla av läget. Förlusterna av Teddy Lucic, Jesper Ljung, Peter Olofsson och Mats Heden bekymrar mig mindre och mindre för varje dag som går. De har passerat sitt zenit och var inte så framträdande under säsongen som de har varit tidigare.
Nu får vi in nya spelare med visioner och målsättningar. I Saarinen hoppas jag få se en ny Töfting, en pådrivare som visar ett gott föredöme för samtliga lagkamrater. Mattias Östberg besitter säkerligen också ledaregenskaper som han gärna får ta fram. Även försvaret behöver sin ledare och trots att Daniel Forsell är en personlig favorit så ser jag inte honom som en ledare, tillsammans med Östberg kan det bli väldigt bra. De yngre nyförvärven Vin