Kan vi inte ta det imorgon?

Rambergsvallen är en allsvensk stadion på pappret, men något helt annat i verkligheten. Trots att tiden börjar rinna ut för vallen som inte förändrats nämnvärt på 30 år så fortsätter det att vara något som stadens politiker blundar för. “I år blir det lite jobbigt, ska vi vänta tills nästa år?” resonerar de och har så gjort i bra många år. Klockan tickar och situationen blir allt mer akut. Nytt år och nya möjligheter att ta första spadtaget för en duglig allsvensk stadion. Som vanligt lär politikerna nicka på huvudet och förklara för oss “mindre vetande” att det är dyrt, komplicerat men absolut en prioriterad fråga. Ytterligare löften till oss som så småningom mynnar ut i lögner. Begreppet dyrt tåls att sättas i ett sammanhang. 350 miljoner för en stadion med allvarliga konstruktionsfel och som i de flesta matcher inte är i närheten av att fylla ens hälften av dess kapacitet var tydligen helt ok. 350 miljoner för tre lag, det är drygt 116 miljoner per klubb. En ny stadion på Hisingen skulle bli betydligt billigare än så. Väljer kommunen dessutom att sälja byggrätterna för området kring den nya arenan så kan det sluta med att kommunen inte förlorat en enda krona. Samtidigt kan nya och eftertraktade lägenheter i centrala Göteborg byggas.

Komplicerad är frågan inte heller. Massvis av förslag har tagits fram på lösningar, flera av dem från BK Häcken själva som verkligen sliter för att få resultat i denna viktiga fråga. En ny lokal för friidrotten har föreslagits, förslag till finansiering finns och stadion är redan ritad och redo att byggas. Skulle kommunstyrelsen fortsätta att ta upp “den komplicerade frågan” så är det en usel undanflykt. Frågan är inte längre komplicerad, den är så utredd som den kan bli!

I år måste vi supportrar hjälpa BK Häcken och visa att vi inte accepterar fler undanflykter. Vi kan inte vänta ytterligare ett år. Då kommer det att sluta med att vi snart sitter med kikare på ett öde Nya Ullevi i ett försök att få se åtminstone några glimtar av vad som händer långt där borta på planen.

Arne Ingemansson, Supporterklubben Getingarna