Nu när vi närmar oss seriepremiären mot BK Forward, med stormsteg dessutom, så är man ju både förväntansfull och fullproppad med segervissa tankar. Så här inför säsongsstarten ligger alla analyser kristallklara och utan fel och brister, alla fall i en supporters fotbollshjärna. Några av dessa “kristallklara” funderingar tänkte jag här och nu förmedla:
Misslyckandet förra säsongen:
En ny säsong börjar där den gamla slutade. Så är det bara! Om man skall summera 2002 så får man se året som ett misslyckande. Misslyckande i den bemärkelsen, att vi satsade på spelartruppen och dess förutsättningar. Truppen gavs de förutsättningarna som man ansåg (läs styrelsen) att den behövde för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Träningsmöjligheterna skulle vara lika bra som våra allsvenska kollegor. Man satsade också pengar på att behålla stommen (kunskapen – den allsvenska rutinen) i laget. Press och media trodde på oss, vi själva trodde på oss. Men eftersom vi inte lyckades ,,, så är det ett misslyckande. Synd, men sant.
Jag är övertygad att man i längden lär sig på att särskåda och se lite djupare på “sina misstag” och som jag ser det så var det särskilt tre saker som bidrog till att förra säsongen inte blev så rolig som vi hade tänkt oss:
+ Spelsystemet (4-3-3 med Vougt som targetplayer) fungerade inte som det var tänkt. Vårt tränarpar hade en klar vision hur det skulle gå till, som de inte riktigt kunde förmedla till spelarna. Det finns absolut inget fel i det, snarare tvärtom. Tränarens uppgift är ju att hitta ett spelsystem som han tycker passar för det spelarmaterialet han förfogar över och det var ju precis det vårt tränarpar gjorde. Men när de insåg att det inte fungerade, bytte de tillbaka till det mer traditionella 4-4-2 (nionde omgången borta mot Enköping). Det är alltid lätt att vara efterklok och peka finger när man har facit i hand. Men hade resultaten gått “vår väg” hade ju Lennartsson/Källström geniförklarats, för att de vågat satsa med ett nytt spelsystem.
+ Trots att spelet inte riktigt fungerade, så fick vi med oss resultaten i början. Vi slog både Mjällby och Trelleborg (två tippade topplag) på bortaplan och var i serieledning inför bortafiaskot mot Ängelholm (femte omgången). Gick det kanske lite för enkelt i början? Smög sig en falsk självsäkerhet in? Kände vi oss oslagbara?
+ Tränade vi för hårt? Svårt att säga ,,, egentligen. Men visst såg en del spelare lite “sega” ut i vissa matcher. T. ex. så försvann Keijo Huusko nästan helt och hållet under höstomgångarna. Keijo vann ju trots allt den interna skytteligan på 13 mål och då var han varken ordinarie i början på säsongen eller då på slutet. Början på säsongen köper jag som “inskolningsproblem” men vad hände under höstomgångarna? Killen gick ju mer eller mindre på “knäna” ,,,!?!
Säsongen – 2003
Först och främst så vill jag påpeka att jag ser på den kommande säsongen med tillförsikt. Okey, ser man på resultaten i träningsmatcherna blir man ju inte direkt lyrisk. Framför allt så var genrepet mot FK Oslo