Det sägs ju att tiden går fort när man har roligt. I så fall är mitt nya liv som fotbollssupporter hur roligt som helst för knappt har träningsmatchandet börjat förrän det är dags för avspark på riktigt!
Det var ett tag sedan sist. Jag hoppas att ni inte saknat mig alltför mycket. Min frånvaro har sin förklaring i att jag har dragits med en envis förkylning alltsedan första träningsmatchen mot ÖIS. Helt i linje med min ambition att till fullo förstå en fotbollsspelares livsomständigheter tänkte jag nämligen genomföra en Wallraff-studie och följa en match från avbytarbänken. Därför munderade jag mig i matchtröja, shorts, benskydd, knästrumpor och fotbollsskor lånade från grannens femtonåriga grabb. Dock fick jag problem med var jag skulle göra av mitt långa, vackra, hennafärgade hår och tvingades överge den iden. Däremot behöll jag matchstället på och jag måste erkänna att jag nog inte insett hur kallt det kan vara att vara fotbollsspelare i februari. Efter att således stått halvnaken i snöstorm blev jag ofelbart sjuk och mitt träningsupplägg kom på skam (dessutom kan jag meddela att pilates, ni vet den där videon jag beställde, verkligen kräver sin kvinna, och den kvinnan är Jennifer Aniston och inte lilla Regina – så om det är någon som är spekulant på ett träningsprogram så här inför Beach 2005 så kontakta mig så ska vi nog komma överens om ett bra pris). Är det något som varit positivt med att jag varit till-och-från-sjuk under hela vårvintern så är det att jag hunnit läsa alla sjutton böcker med ny, ukrainsk poesi som jag köpte på bokrean – otroligt gripande verk som varmt rekommenderas!
Jag har också, mellan febertopparna och dess hallucinerande, bestämt mig för att istället gå in för att skildra fotbollen från sidan, från supportrarnas perspektiv. Det borde rimligen inte rendera mig varken skavsår eller träningsvärk och det har det hitintills inte heller gjort. Istället har jag upptäckt spelet fotboll. Tidigare var jag förblindad av min mission att bli en del av företeelsen men nu kan jag se klart. Och då blev det, trots förkylningen, mycket roligare. Från läktaren, där man kan vara hur välklädd som helst (dubbla lager underställ, lusekoftor, fårskinnspäls och näbbstövlar), får spelet en helt annan tjusning. Att se talangen Daniel Larsson gnistra av spelglädje och ungdomlig lusta är lika njutbart som att se Fredrik Evers briljera som den sjuklige Edmund i Lång dags färd mot natt på Stadsteaterns stora scen. Och att Stig Töfting (jag ber om ursäkt för att min förra krönika inte korrekturlästes innan den publicerades – självklart vet jag att han inte heter Tuffing, självklart!) uppskattar de ädla konsterna blir ju uppenbart när han väljer att ha ett par jazzbyxor* under shortsen. Undrar om han kan göra plieer i andra position lika bra som han spänner ögonen i såväl med- som motspelare.
Dessutom har jag erfarit är glädjen över ett mål. Över en vinst. Jag har förstått vad det är i fotbollen som attraherar stora skaror över hela världen. Att känna att “vi” vann. Jag är en nybörjare på det här med fotboll men att känna och uppleva är jag van vid sedan min tid inom kulturvärlden och den eufori jag erfor där i snöstormen när vi besegrade överklassen från Bö kan inte liknas vid något annat jag upplevt. Och jag vet hur det kan svida när ett likaledes randigt göteborgslag så snöpligt besegrar “oss”. Jag hörde kommentarerna på läktaren, kände pustarna av testosteron och inte blev det bättre när jag någon dag senare mötte en kollega från den fria kulturjournalistiska världen – en man i femtioårsåldern med viss bukfetma. Han håller på Sardinerna och var mer än hånfull mot mig, både för att jag sympatiserade med det (för den dagen) förlorande laget och för att jag som kvinna beblandat mig med den manligaste av världar. Visserligen hade han inte varit på matchen, eller på någon av GAIS matcher de senaste tre-fyra åren, men han definierade sig själv som fotbollssupporter. Och det var jag då jag bestämde mig. Kan han så kan jag – vara supporter alltså!
Som David Sjölander skrev i en tidigare krönika här på Getingarnas sida – man väljer att bli Häckensupporter. Jag har gjort mitt val nu och jag hoppas att ni kan ta emot mig trots mina bristande fotbolls- och Häckenkunskaper.
Kärlek från
Regina
*) svarta, elastiska byxor som främst används av dansare
Regina Philange