Det är inte en utklassningsseger i Allsvenskan eller en UEFA cup final i Manchester. Det är dock fotbollens själ och hjärta. När spelare och publik avslappnat underhåller och låter sig underhållas. Ingen press – ingen stress.
Jag tog min son Adrian, mötte upp några goda vänner och åkte ut till Donsö en regnig onsdag i juli. På schemat stod BK Häckens sommarträningsmatch mot Donsö IS. Med kaffe, kakor och ett par Festis i ryggsäcken bar det iväg på skärgårdsbåten från Saltholmen. På båten möter vi några fler supportrar och båtresan bjuder på snack om Islandsresor, säsongsanalys, glass och en portion barnuppfostran.
Efter ankomsten till Donsö och en kortare promenad anländer vi Nordövallen. Detta kan vara en av de trevligare platser jag bevittnat fotboll på. Pittoreskt beläget i en sänka mellan skog och klippor och med möjlighet att komma spelet riktigt, riktigt nära om man vill. Vill man få överblick kan man gå upp på bergsknallen intill och sätta sig på en mindre (mycket mindre) och charmig läktare.
Matchen i sig är inte mycket att säga om. Klasskillnaden var enorm och matchen var inte spännande i mer än 2 minuter. Grabbarna såg dock ut att ha kul och några av målen var riktiga delikatesser. Med en tvååring, som visserligen älskar “heja Häcken” men har en koncentrationssfär på ca 5 minuter, så fanns det ingen möjlighet att fokusera på spelet. Istället blev det mycket strosande runt planen och mingel med bekanta ansikten. Vi hade dessutom med oss vår Nalle Puh boll i plast (som kan få vilken backlinje i skärgården som helst i gungning) och kunde låtsas att vi var en del av gänget ett tag.
Det är vid sådana här tillfällen man får en chans att reflektera över varför man gör det här. Varför man följer ett lag så intensivt och låter sig kastas mellan hopp och förtvivlan. Varför man låter sig påverkas till den milda grad att medarbetare på jobbet hoppas att det skall gå bra för BK Häcken under årets lönerevision? Det är det här som är fotboll. Föreningen, glädjen, vännerna, stämningen och sporten. Dialogen vid sidlinjen med föreningsrepresentanter, de som inte bara får sin lön från klubben utan även brinner för det de gör. Att få trixa boll längst sidlinjen med sin son och lyssna på snacket hos spelarna som värmer inför 2:a. Att få snacka “inför Reykjavik” med en avslappnad Ari Skulasson. Att Adrian får trixa boll med en barnkär Paulino (nej, de kunde inte prata med varandra men båda log och skrattade gott). Det är det som är BK Häcken för mig. Jag hoppas och tror att när vi en dag har 10000 på läktarna på ett upprustat Rambergsvallen så kommer alla att mötas av ett leende och ett “Hallå d