Daniel Larsson 21 år gammal som är BK Häckens högexplosive sprinter som gick av matchen mot Enköping hemma med en sträckning baksida lår, får nu inrikta sig på att träna på egen hand medan de övriga Häcken killarna springer runt i sommarvärmen. Daniel började faktiskt sin karriär i Blåvitt redan vid 5 års ålder, fortsatte sedan till Zenith där han som 14 åring blev upptäckt av bland annat Sonny Karlsson och Jörgen From. Så från 15 års ålder så har klubbadressen hetat BK Häcken. Fram tills Daniel var 16 år dubblerade han sitt idrottsutövande med att spela innebandy för Älvstranden men sedan tog fotbollen över och på den vägen är det.
Hur känns skadan som du ådrog dig i matchen mot Enköping?
– Idag känns det inget, men Sonny vill vara säker på att det inte händer mig något då Paulinho också är skadad och det kan bli ännu tuffare på anfallssidan om det går upp ännu en gång. Så Calle, rehabtränaren, kör med mig varje träning på detta sätt istället, se foto. Efter Väsby hemma så har vi ju ett uppehåll på 10 dagar och sedan skall jag vara fit for fight igen.
Många var vi som trodde att du skulle få ditt genombrott redan förra året men då satte dina knän stopp för en långs tids frånvaro. Vad var det egentligen för fel på dem? Journalisterna fasade ju för att din karriär kunde vara över rent utav.
– Det var aldrig riktigt så illa som tidningarna skrev, de överdrev ganska mycket. Det var brosk i mina knän som gick sönder vilket kunde skada ledytorna på knäna. Detta innebar att man fick vila under en längre period vilket jag också fick göra. Men idag känns det bra, känner inte utav dem.
Hur ser du på Superettan i år, vilket är målsättingen för BK Häcken?
– Givetvis är det att ta steget upp till Allsvenskan för om 5 år blir det SM-guld för BK Häcken.
Du har ju spelat i stadslaget för Göteborg när du var yngre, är det några som är kvar idag i andra föreningar som du möter?
– Många har slutat, de som jag vet om är Vasques men man hör ju inte mycket om den ligan nere i Schweiz. Peter Nyström var ju också med ett tag men han spelar ju med oss idag. Annars är det nog ingen som jag möter idag.
Hur ser du på dig själv som spelare? Jag fick en go kommentar av Ashkan Kiani, läkare för F 19 landslaget som var åskådare uppe i Uppsala när ni mötte Sirius där förra året – “det var det djävligaste jag sett, att få med sig bollen och springa så jäkla fort samtidigt är ju inte möjligt”. Jag tänkte du kanske ville höra detta ifrån en som inte håller på BK Häcken
– he, he, man tackar. Det är alltid kul att bli uppmärksammad för sin insats. Det finns bara en som kan hålla min fart idag och det är Kwame Amoateng. Men han spelar ju inte i SE idag. Min styrka ligger ju i att kunna springa snabbt och samtidigt få med mig bollen. Jag är inte lättläst för motståndarna och med dagens SE:s stora långsamma backar är detta ett tacksamt jobb. Jobbigast är att möta sådana där ettriga backar, såsom Johan Lind. Man blir ju aldrig av med dem. Sedan trivs man ju att möta vissa spelare extra mycket, som när vi mötte Qviding så gör jag alltid mål på Naurin, forne Falkenbergsmålvakten, och det känns extra gött.
Var det någon som hade en chans mot dig i skolan på 60 meter?
– Nej, där hade de ingen chans. He, he,,,
Tänker du aldrig på att spela utomlands och få bli proffs?, för du har ju varit och provspelat i flera utländska klubbar?
– Ska man lyckas utomlands måste man ha en himla tur och framför allt få vara frisk. Det är inte alltid skickligheten som spelare som avgör detta. Jag var varit och provtränat i Bayern M